Jag har knappt återhämtat mig efter gårdagens batalj med degen, som kommer förfölja mig känns det som. Jag gillar ju inte att misslyckas. Beroende på hur det känns i eftermiddag så kanske jag redan ikväll ger mig på land nummer tre.
Börjar gilla upplägget, för tre dagar i veckan kommer jag äta mat som jag (troligtvis/förhoppningsvis) aldrig har ätit tidigare. Borta är alltså gamla tråkiga rätter som bara gjordes på rutin eller av ren lathet. För lat, det går inte att vara nu. Det är matlagning från grunden som gäller. Det blir nya intressanta råvor, tillredningssätt och smaker. Sen kan det ju också bli så att jag tre dagar i veckan får oätlig mat, äta sent eller kanske bara äta mat bestående av bröd bakat på bark. Men så är det ju i delar av världen, och det ju just detta jag vill uppleva och förmedla. So, here we go – land nummer tre blir….
Tataaa!!
VATIKANSTATEN!
Jaha, vad blir det nu då, oblat och vin? Eller vad äter en påve till middag? Och har han verkligen en rolig hatt? Det som är lite trist med Vatikanstaten är ju att det är förbaskat nära Italien. Jag menar, deras kök är ju förvillande lika. Hur ska någon kunna skilja på en pasta från Vatikanen och en från staden Rom? Kunde de inte ha tagit något år av de dryga åttio år de har funnits till att komma på egen mat? Jag menar, munkarna har ju varit superpåhittiga med både öl och mediciner, varför kan inte prästerna? Eller hade prästerna viktiga jobb medan munkarna mest lallade runt i sina trädgårdar och sjöng stämsång?
Annars är det inget fel på Vatikanstaten (Jag lägger, som du märker, inte någon vikt vid politiska eller religiösa frågor i denna blogg). Jag har bara varit där en gång, och det var häftigt. Vackert, historiskt, mytiskt, mystiskt, välbesökt och omtalat. Jag skulle gärna åka tillbaka, och just eftersom det är så förbaskat nära Italien, så får jag ju två i en. Åk dit du också om du inte varit där tidigare.
Men vad äter en påve? Jag får nog fundera lite på den…
Arrivederci!
Tasting the world 